måndag 19 september 2011

Fritidsproblemer?

Jag har börjat med en ny mönsterbård på sjalen av garnet som jag repade upp. Känner väl egentligen att jag sitter och trilskas med ett mönster som blir nästan osynligt, dom där bollarna/ kulorna som är så illa att sticka och tar sån tid syns ju inte i det här fluffiga garnet eller er det färgen som gör det?

Ibland skapar man sig mera jobb än vad man har bra av. Jag tycker nog att ibland känns det som hönan och kornet, ingen ville hjälpa till med att så, tröska, mala mjölet eller baka men alla ville smaka. Känns den igen?

Mönstret kommer från den här boken ‘Knitted Lace of Estonia’. Jag tycker den innehåller så många fina sjalar och mönster att jag hela tiden återvänder till den. En god investering faktiskt, mycket bra valuta för pengarna.

Ja-människor, vad gör oss till det? Inte är det för att man får tack tillbaka ivarje fall. Jag tror faktiskt inte dom som ber oss om saker och ting tänker på att det kan bli för mycket. Det är nog helst vi som har ett alldeles för stor och välutvecklat samvete. Andra människor igen klarar på något sett att gömma sig undan det tuffa och sticker fram näsan och skummar av grädden, lätta, umgängliga och medgörliga…

Sjalen börjar bli riktigt lång nu men det är fortfarande en massa garn kvar. Tänkte först att jag skulle sticka den symetrisk, lika mycket av varje färg på bägge sidor men nu har jag ombestämt mig. Jag fortsätter helt enkelt rätt fram med alla färger. Kanske blir det tufft, kanske provocerar det jämnvikten. Tror i varje fall den blir skön, garnet är så mjukt att jag i det minsta kan ha den runt axlarna när jag sitter framför TV,n..

Protesterar vi ja-människor en sällan gång, säger ifrån om orättvisor så blir vi sett på som svårhanterliga, bråkiga, oresonerliga. Då blir vi sett på som den stora klagomuren, (ja nog känner vi oss också som såna), bråkmakarna, fotsoldaterna, bolsjevikerna..

Jag har ingen fritidsproblemer... Idag, äntligen, hittade jag tillbaka till spinnrocken. Jag kände hur underbart det var att bara sitta där och trampa och inte hade jag glömt bort hur man gör under dom månader som rocken stått och samlat damm heller. Ja, jag satt ju inte länge men länge nog till att konstatera att livet nog mest går i trista brunfärger om dagen ...

Hur lär man sig säga nej, med ett gott samvete, det skulle jag gärna vilja veta..

5 kommentarer:

Mimmi Hek sa...

Sjalen blir fin!
Säga nej måste man träna på. Klart som sjutton att en som alltid sagt ja blir "bråkig" om den plötsligt säger nej. Det är bara att stå på sig. Säg absolut inte ja bara för att andra kan tycka illa vara. Känn efter själv vad du vill. Skit i samvetet! Tänk på dig själv! Ditt liv går inte i repris.
Kram och jobba på med nej-sägandet.

Helena sa...

Håller med Mia Törnblom om att tycka om sig själv. Vad svårt det är att säga nej, och inte tänka mera på det. Men att tänka på sig själv är att hjälpa sig själv.

Mimmi Hek sa...

Du har ingen bra chef. Nästa gång tycker jag du ska be om ett enskilt samtal med din chef och förbered dig noga. Berätta att du också har ett liv utanför arbetet även om du inte har småbarn. Informera chefen om att din heltid räcker för dej eller erbjud dej att byta tur. Ska du arbeta en ledig söndag så ska du vara ledig en annan söndag. Bestäm vilken direkt. Jag är säker på att du i det långa loppet vinner respekt med att göra så här. Jag är själv arbetsledare och kan inte tänka mej att köra den typen av utpressning för att få in folk på tomma turer. Stå på dej!
Kram

Berit sa...

pokker om jeg vet.. sliter selv med å si nei.. jeg tror enkelte mennsker er eksperter i å manipulere.. få andre til å si ja.. gjøre jobben.. uten av de engang sier noe.. deres holdning er nok til at man i ren irritasjon bare gjør det..

skulle ønske jeg visste hvordan man sier nei !

sjalet blir nydelig : ))

ha en fin dag.. så godt du kan : )klæm

Lisa sa...

Sjalen blir underbar! Den boken verkar vara ett guldkorn, håll hårt i den.
Att säga "nej" är svårt till en början. Framförallt är det svårt för dem som man nekar. De är ju vana vid "ja". Det viktiga är att man sätter ner foten ibland. Ingen tackar en för att man gör allt och lite till...
I mitt jobb sliter de i mig hela tiden och om jag ska förbli frisk så är det bara att upplysa om att jag gör det när jag har tid. Jag var tillräckligt "äcklig" när jag började på mitt nya jobb så jag upplyste om att jag INTE jobbar på kvällar och helger. Så det så!
Kram på dig och kämpa på!