Gul, gul, gul är inte ful, ful, ful!

Det är i varje fall vad jag försöker intala mig själv när ulltrasslet ska lyftas ur kastrullerna. Men gult tycks vara den färg det alltid blir. Så nu tar växtfärgningen mycket längre tid och jag är inne på exprimentdelen igen. Päronblad, jo då, dom ger gulfärg. Om man inte har järnsulfat, för då ska dom kunna bli gröna, det har nu inte jag.. Imorgon ska jag köpa mera ättika och försöka laga mitt eget ‘kok’ så får jag se hur det går..

Päronblad – rätt fram, förbetad höstull och ner direkt  i vanlig kastrull alltså.

Eftersom lite av spelullen hade legat i kalla färgbad av gamla rester, tillsammans med lite salmiak, och lika väl inte ville ta färg efter två dagar så åkte all ullen ner igen i järngryta med det avsilade päronbladspadet. Ett dygn senare såg den så här ut när den kallnade.

Så till slut blev den sista färgen i spadet värmt upp igen i järngrytan tillsammans med lite förbetad spelull. Resultat 3 alltså av samma blad. Kanske jag inte ska säga gult, det här är väl mer ett odefinerat färgresultat av päronbladen. Men grönt – nej.

Eftersom jag tog med mig både blad och kvistar av Alm hemifrån så har jag nu en hink med almbark som legat i blöt över en vecka. Vattnet är inte längre vatten men lätt laxrosa och en mer geleaktig koncistens. Men färgen blir inte det rosabruna jag hoppas på den här gången heller..

Förbetad höstull och obetad spelull får tillsammans några timmar nere i kastrullen med barkspadet, resultatet på den obetade spelull är väl den renaste färgen men rosa? nei..

Så spadet av almbarken som blev kvar hade jag över i järngrytan (och några rostiga spikar också…) tillsammans med lite salt och lät det hela stå och småputtra medans jag lullade runt i trädgården och försökte hitta lite motivation att färga ull igen. Så mot kvällen när jag kikade ner i grytan hade soppan blivit mörkare, i med ovaskat spelull och efter ytterligare några timmar fick det stå över natten. Ja, ska jag kalla det brunt?

Trött på alla nerturer skulle jag städa lite bland pytsarna i boden och blad annat tömma ut hinken med Lawsoncypress som var kvar. Med så mycket färg på vattnet, lite brunaktigt, la jag ner alunbetad ull och trodde jag skulle få fina resultat, men så skulle jag hjälpa på det hela med lite havsalt (expriment som sagt…), då blev hela grejen gul !! igen. Men den förbetade ullen har i varje fall tagit till sig färgen jämnt över all ull, inte dårligt bara det efter alla spräckliga varianter.

Smultronbladsbadet som också hade stått några dagar sedan sista försöket fick också ett nytt försök, det blev allt i ett med alun i badet. Denna var på spisen samtidigt med Lawson så här hade jag också i lite havssalt, resultatet här blev också en jämnare infärging.

Jag har ju inte bara päronblad som jag leker med. Två hinkar almblad står också i vatten sen jag kom hem. Ett nytt försök nu som bladen dragit så länge. Almblad med alumbetad höstull i järngrytan alltså.

Vädret har ju varit otroligt fint och varmt så det har blivit många timmar ute i trädgården. Bland annat mer beskäring av päronträdet (och flädern men den har jag inte orkat ta itu med ännu..) så nu ligger grenar och väntar på att bli avbarkade. Men medans jag höll på kom jag på att jag innan hade lagt ner hela päronblad till färgning, nu tog jag och repade av sidorna bara så själva mitten, nerven, av bladet inte blev med. Nya drömmar resulterade i att spelullen, förbetad med alum, blev knallgult, verkligen knallgult. Så den soppan blev silad över i järngrytan. Obetad spelull gav samma resultat, knallgult. Den ullen la jag sen över i ett salmiakvatten. Där fick det dra några timmar och resultatet blev mera orangebrunt.Ullen mår inte bra av varmt salmiakkvatten men man kan ju undra hur färgen blir om jag hade värmt upp det hela? Törs jag försöka? Jag är lite rädd för giftiga gaser också..

I sommar har många av mina dyrbara trädgårdspysseltimmar gått åt till tankar runt färg. I köksträdgården har jag satt bladamaranth men bladen gör dressingen läbbigt röd så vi har inte ätit så mycket av den. Nu gick tanken till färg. Själva spadet efter uppkok blev knallrött. Härligt! Men ullen, förbetad, låg först i kallt i två dygn utan att ta till sig färg,, så jag hade i lite ättika, ingen större skillnad för den rosa ullen såg nästan lika vit ut när jag klämde på den, salt hade inte heller någon effekt. Alltså åkte allt ner i kastrullen, fick puttra någon timmar och stå över natten. Möjligt att jag kunde kalla ullen väldig ljusbegie, det var allt. Så den har också fått legat några timmar i ett salmiakvatten. Nu ändrade sig färgen något, fortfarande beige men mer åt det varma hållet. Med lite godvilja kan man ju nästan ana ett litet drag över mot rosa, eller? Ivarje fall tycker jag det när det ligger som här till tork på den här handduken.

Egentligen borde jag vänta på fläderbär nu och sluta med alla dom här gula försöken, men jag har fortfarande hinkar med olika blad och bark som står. Misstänker starkt att jag inte kommer klara låta bli dom.. detta är ju trots allt kul. Men vad ska jag med all ullen?