Jag tordes – koftan som inte vill bli färdig..

Fickpåsen färdigstickad och resårkanten också. Det blir lite väl mycket färg och rester när man stickar med egenspunnit garn, av ull som man bara färgat i små portioner.. Men innsidan av fickan syns ju inte, jo… om man ser på insidan så, men lika väl..

Med tre rätstickade varv mellan går det att klippa av tråden i mitten och repa upp en öppningen efter att man plockat upp maskorna man ska ha. Men vilken chansning man tar.. tur det gick bra.

Så här ser det ut när öppningen är lagad och fickan vänd riktig. Listen har jag sytt fast i kanterna. Fickpåsen är inte helt fastsydd ännu, bara lite här och där för att testa hur det blir..

Men det här är alltså koftan som aldrig blir färdig, i varje fall känns det sån. För när jag var färdig med första fickan så irriterade mig massor den nedersta kanten som stod ut. Den kommer aldrig att bli bra efter en sköljning heller. Så, det var bara att repa upp stygnen jag sytt och repa upp.

Nu har jag stickat ihop var femte maska så omkretsen blev lite mindre och nu får det bli en resårkant i stället, en som inte är så luftig och gles. Där försvinner nog det sista av detta persikofärgade garnet.. Nu gäller det bara att få fart i ullkardorna och spinnrocken också, för om jag nu någon gång blir färdig med kant och fickor, så har jag verkligen bestämt mig för upprepning av knapplisterna också. Dom ska också bli stickade med tunnare stickor och i mera grå ull…

En plan. man behöver en plan! Varför ska det vara så svårt att lära sig att saker och ting blir mycket bättre, och går fortare, om man gör en riktig pan först!