Skam den som ger sig!

Man ska aldrig säga aldrig, jag vet det, men efter förra försöket på bouclé garn var jag säker på att jag aldrig, aldrig! skulle utsätta mina nerver för en sån tortur igen. Men, så såg jag Trenchwork’s fantastiska garn i två färger och jag var förlorad, igen.. Så, lördagsnatten gick åt till att spinna en tråd av den sista vita ullen jag fick, den som äntligen är tvättad och kardad färdig den också.

(tänk så mycket skönare det känns med ren, kardad ull än skitiga fällar i en papperslåda..)

Kärntråden är också den här gången samma bananfiber, men eftersom jag rullat upp den på nystan så var den lättare att jobba med nu. Själva den vita ullen slängde jag nog mer över kärnan än tvinnade. Det blev väl dessvärre lite väl stora öglor som mest blev till små tvinnade svansar (pigtails) när jag band i hop den med svart tråd. Det svarta är kammad ull från helårsullen, den ullen jag fick i våras. Behöver väl knappast nämna att det nästan var morgon igen när jag gick och la mig…

Misslyckad bouclé av ull eller inte... Nu fick jag blodad tand och slängde mig över mohairen igen. Idag har jag knåpat ihop ett nytt bouclégarn, banan, silke och mohair. Långsamt börjar det gå upp ett ljus för mig, några hundra försök till och kanske jag till slut kan det?

Nu kammar jag den gamla svarta helårsullen för glada livet, en ny kofta börjar forma sig bakom mitt pannben, med bouclégarnet som krage.. Det gäller att ha en plan.