Jag har börjat med en ny mönsterbård på sjalen av garnet som jag repade upp. Känner väl egentligen att jag sitter och trilskas med ett mönster som blir nästan osynligt, dom där bollarna/ kulorna som är så illa att sticka och tar sån tid syns ju inte i det här fluffiga garnet eller er det färgen som gör det?
Ibland skapar man sig mera jobb än vad man har bra av. Jag tycker nog att ibland känns det som hönan och kornet, ingen ville hjälpa till med att så, tröska, mala mjölet eller baka men alla ville smaka. Känns den igen?
Mönstret kommer från den här boken ‘Knitted Lace of Estonia’. Jag tycker den innehåller så många fina sjalar och mönster att jag hela tiden återvänder till den. En god investering faktiskt, mycket bra valuta för pengarna.
Ja-människor, vad gör oss till det? Inte är det för att man får tack tillbaka ivarje fall. Jag tror faktiskt inte dom som ber oss om saker och ting tänker på att det kan bli för mycket. Det är nog helst vi som har ett alldeles för stor och välutvecklat samvete. Andra människor igen klarar på något sett att gömma sig undan det tuffa och sticker fram näsan och skummar av grädden, lätta, umgängliga och medgörliga…
Sjalen börjar bli riktigt lång nu men det är fortfarande en massa garn kvar. Tänkte först att jag skulle sticka den symetrisk, lika mycket av varje färg på bägge sidor men nu har jag ombestämt mig. Jag fortsätter helt enkelt rätt fram med alla färger. Kanske blir det tufft, kanske provocerar det jämnvikten. Tror i varje fall den blir skön, garnet är så mjukt att jag i det minsta kan ha den runt axlarna när jag sitter framför TV,n..
Protesterar vi ja-människor en sällan gång, säger ifrån om orättvisor så blir vi sett på som svårhanterliga, bråkiga, oresonerliga. Då blir vi sett på som den stora klagomuren, (ja nog känner vi oss också som såna), bråkmakarna, fotsoldaterna, bolsjevikerna..
Jag har ingen fritidsproblemer... Idag, äntligen, hittade jag tillbaka till spinnrocken. Jag kände hur underbart det var att bara sitta där och trampa och inte hade jag glömt bort hur man gör under dom månader som rocken stått och samlat damm heller. Ja, jag satt ju inte länge men länge nog till att konstatera att livet nog mest går i trista brunfärger om dagen ...
Hur lär man sig säga nej, med ett gott samvete, det skulle jag gärna vilja veta..