Ullen som aldrig ville ta slut…

Så, mitt försök nummer 2 alltså med BFL (Bluefaced Leicester) är alltså färdigt till slut. Ja, till slut, för det här kändes som ullen som aldrig ville ta slut. Jag har setat och spunnit av topsen en hel vecka..

106 gram/ 315 meter (297 m/hg) tretrådig, kedjetvinnad BFL

Tunt blev det, i varje fall i början. Jag hade nog klarat mitt mål på 300 m/hg om det inte hade känts så tråkigt efter några dagar. Jag tror inte jag har tålamod till spinning av en 100 grams tops längre. Början var riktigt tunn men det sista som jag spann i löpet av söndagen blev nog tjockare.

Tänk att det ska ta sån tid att spinna tråden när själva tvinningen går på en timme!

Ullen, färgad BFL, köpt av S. visade sig vara riktig färgrik. Jag uppfattade färgerna mest som gult när jag spann, lite överraskande då själva flätan ser mer färgrik ut. Men, både det på spolen och slutresultatet visar ju att det inte var sån.

Nu har jag i varje fall lärt mig att det lönar sig att både först dela upp en tops i långa strimlor och sedan sitta och dra isär dom. Lite mer för varje gång man jobbar sig genom längden. Till slut är det nästan så tunt att man nästan inte behöver dra själv. BFL har långa fibrer så man måste spinna med ‘lang-draw’s’, annars tar snodden taget i ‘trekanten’ man håller i och då sitter man fast.

Så, med resultatet i handen och båda garnerna på sidan av varandra kan jag ju bara konstatera att det hjälpte, den här härvan är ju nästan dubbelt så lång ( och hälften så tunn).

Jag anser mig nu färdig med januaritema och spinner vidare på något annat några dagar tror jag.. Men visst blev det fint, och mjuk, garnet känns helt fantastiskt.