Sjalen är färdig och invigd

Dom två pärlorna jag stickade in i sidan fungerar perfekt, som knapp, så sjalen inte faller av..

Tjo ho–ny ytterdörr!

Jepp, äntligen, en ny ytterdörr. Borta är den gamla teakdörren och den krackelerade fönsterrutan på sidan. Härligt! (om man inte hänger sig upp i dom små detaljerna som att jag blir tvungen att spackla och måla lite runt dörröppningen igen i vår..)

Ha,ha, fastän jag har haft kamera med mig så mycket ute i sommar så har jag visst hela tiden passat på att jag inte tagit några bilder där man ser dörren. Så illa har jag tyckt det varit. Dörren är till höger om fotot och just den här vinkeln har jag många bilder från, men dörren, nix..

Och inte har jag så många bilder från farstun heller, detta blir nog det enda jag har. Här inne behövs det en rejäl insats bara orken slänger sig över mig.. Familjen mobbar mig lite, vad är det för fel på grön bröstpanel säger nu jag? Men färgen ska jag vara enig i blev lite fel nu..

För stor för mig till och med..

Ok, så tog jag till slut tag i koftan. I kväll har jag setat och sytt i banden och knapparna. Den blev nog liggande så länge för jag var inte helt nöjd, nu vet jag också varför.

Koftan är helt enkelt för stor, till och med för mig. Jag har ju lagt ut maskor med jämna mellanrum både fram och bak för att få den lite som en ‘svagger’ modell men det hade jag inte behövt gjort, den var mer än stor nog utan.. Dessutom har jag plockat upp maskorna till knapplisten olika hårt. Det är samma antal maskor men det märks inte, den ena kanten drar ihop mer än den andra. Att jag också hade lagat det översta knapphålet fel,,, jo, undrar verkligen om jag inte blivit dement…

Ärmarna är hur långa som helst. Den här koftan törs jag inte tvätta, i varje fall inte nu. Tvättar jag den så hänger den ut sig ännu större..

Och flätan i ryggen som skulle vara en kul detalj syns nästan inte, inte på foto i varje fall..

Men den är mjuk och skön, inte alls stickig som jag var rädd för. Dessutom har jag ju färgat all ull själv med olika växter och jag har spunnit garnet, redan det gör ju koftan varm och speciell. Jag stickade med st 4,5 mm, det är nog felet. Nästa kofta i spælull kommer jag sticka med 3,5 eller 4 mm, och verkligen gå ner på antalet maskor. Den här koftan får bli min myskofta här hemma i vinter.

Inte för husmödrar

Om jag någonsin har tyckt att ull skräpar ner medans jag sitter och spinner så har det väl varit Angora ullen, hm eller kanske Lama…,  som har varit klart värst fram tills nu. Men, det finns faktisk minst en ull som är värre – Karakul ullen!

Det ser ut som om jag har haft en hund på besök, en hund som har legat och gnidit sig mot min matta bredvid spinnrocken. Det är helt fullt med såna här små hår, överhår, från min tops.

När man sen ska fylla på kaffekoppen så sparkar man bort i lite av allt som är på parketten, vilken samling. Har man tofflor på sig blir det med i hela övervåningen..

Ullen på spolen ser nästan ut som en taggtråd ju och alla oljade delar har små hårstrån som har limmat sig fast.

Skillnaden är otrolig, dom annars så sträva överhåren från norsk spæal ser ju nästan silkesaktiga ut och inte alls så hemska som jag kanske tidigare tänkt. Som en gyllen lock hänger mitt kammade band över pipen och vilar, vilar och väntar på vidare spinning..

Kabelgarn ‘on the go’, ett fyrtrådigt garn, vilken tur att jag utökade mitt spolförråd i september så jag har fem..

Så får jag väl ta fram damsugaren igen då, när jag är färdig…

Kära, söta då..

Idag kom det ett helt oväntat brev i posten igen. Den här gången med ull från Jacob får. Jättespännande tycker jag. Den ullen har jag bara hört så mycket fint om men inte känt på så nu blir det lite spinning med slända. Vem vet, kanske slutar det med en knutteliten beställning igen.. Tack , tänk att det finns så otroligt omtänksamma snälla damer här ute i rymden.

Det ser lovande ut..

För någon vecka sen kom dom här torkade svamparna i ett brev, underbara Anki hade plockat och torkat färgsvampar igen till mig. Jag blir så himla glad, tack! Nu är jag ju färdig med all den förra ullen som jag färgade av dina svampar så bara jag hittar någon ny ull så ska jag färga igen.

Rosa, röda, orangeröda och lila färger, det kommer bli hur snygga garn som helst.

Så en dag när jag surfade runt där ute i cyberspace och lästa olika tyska spinnbloggar kom jag över denna, Rosendamen macht was, en blogg med mycket växtfärgning och ulliga inlägg. Jag plumsade inom, skrev en kommentar och hade turen att vinna hennes blomsterfrö som ska kunna ge mig plantor och färger nästa sommar. Härligt.

Cosmea sulphureus, en Cosmos som ger varmt gula till orange färger, och Coreopsis tictoria, en Flicköga som ger mest orange färger men som också kan dras mot mer grön bruna nyanser. Jättekul, nu till våren blir det sådd, redan inne i plantboden vill jag tro..

So, Danke sehr Anne, die Gewinnst hat mir sehr erfreut. Ich will die Samen in Erde bringen so bald wir wieder Frühling in der Luft spüren kann.

Sjalsgarn?

Nu är jag färdig med några olika sjalsgarn. Blandning av Merino oh angora ull i härlig gammelrosa ton, det här garnet hade ju passat perfekt til en värmande sjal. Men först ska jag bli färdig med den jag stickar på.

Det samma gäller nog detta garnet, Merino, Angora men också lite silke. Eftersom det här nystanet inte är så stort borde jag nog blanda det med några andra garn som jag har liggande. Grönt är skönt och det gäller i varje fall för det här garnet också, vackert mintgrönt blev det.

Det sista garnet ut från mina puni rolags blandningar är dette blågröna garnet. Också dette blandat av Merino/ Angora. Det blev så många meter att det säkert håller till en sjal det här också. Men hur många sjalar behöver man egentligen? Jag har ju redan stickat en del av egetspunnet garn och nu är det inte så där allt för ofta jag går med sjal..

Efter sista dagars skräckfyllda video om dom stackars torterade angorakaninerna i Asien törs man ju nästan inte erkänna att man har en massa angoraull liggande hemma. Men min ull är från en seriös privatperson i Norge och vad jag vet (för hur säker kan man vara egentligen?) så har dom här kaninerna det bara bra, och det väljer jag att tro på. Men nog känns det lite äckligt och skamligt med alla dom här ‘kaninerna’ hemma just nu..

Blev ju tvungen…

Blev ju tvungen att börja sticka på ännu en kofta, kunde ju bara inte låta bli. Det ullbouclégarnet som jag spann i helgen bara hängde där på tork och bad att få bli en krage.

Lite väl lurvigt och bökigt att sticka med var det nog och resultatet ser inte helt pälsaktigt ut men jag tycker det blev tufft. Eftersom bindtråden var den svarta helårsullen så har jag lagt upp kanten med garn av den ullen också. Innanför, alltså närmast halsen, har jag fortsatt sticka resår med det samma garnet. Nu ska det alltså få bli en kofta, en upp och ner kofta, till.

På något sätt ska jag få satt ihop alla garnen som jag har färgat med den vita helårsullen till en kofta. Men den blir ju mest svart och vit.. Jag måste bara bli färdig med den vita ullen också, mer kamning och spinning alltså…och  jag som trodde jag skulle sticka mera..

Man borde sticka mera..

Ja, man borde sticka mera och spinna mindre här hemma för garnlagret börjar bli stort nu. Men det har blivit några varv till på sjalen, nu med det nya nystanet. En bit av sjalen ser mörkare ut och det kunde man ju kanske tro har med just det att göra, det nya garnet alltså..

Men det är faktiskt inte sant. Det första garnet hade lika mörka partier på slutet som det nya garnet hade i början. Det går faktiskt inte an att se var det ena slutade och det andra började..

Eller, jo kanske lite, om man vet det. Den grröna randen längst till höger är från det nya garnet, den gröna rand nr två, alltså den vänstra, är det första garnet. Så nog träffade jag ganska bra med blandningen? Det rosa partiet längst mot höger som jag håller på med nu ser ju ut som det ska. Det tar ju bara så otroligt mycket längre tid att sticka när man ska ha på alla dom pärlorna också..

Skam den som ger sig!

Man ska aldrig säga aldrig, jag vet det, men efter förra försöket på bouclé garn var jag säker på att jag aldrig, aldrig! skulle utsätta mina nerver för en sån tortur igen. Men, så såg jag Trenchwork’s fantastiska garn i två färger och jag var förlorad, igen.. Så, lördagsnatten gick åt till att spinna en tråd av den sista vita ullen jag fick, den som äntligen är tvättad och kardad färdig den också.

(tänk så mycket skönare det känns med ren, kardad ull än skitiga fällar i en papperslåda..)

Kärntråden är också den här gången samma bananfiber, men eftersom jag rullat upp den på nystan så var den lättare att jobba med nu. Själva den vita ullen slängde jag nog mer över kärnan än tvinnade. Det blev väl dessvärre lite väl stora öglor som mest blev till små tvinnade svansar (pigtails) när jag band i hop den med svart tråd. Det svarta är kammad ull från helårsullen, den ullen jag fick i våras. Behöver väl knappast nämna att det nästan var morgon igen när jag gick och la mig…

Misslyckad bouclé av ull eller inte... Nu fick jag blodad tand och slängde mig över mohairen igen. Idag har jag knåpat ihop ett nytt bouclégarn, banan, silke och mohair. Långsamt börjar det gå upp ett ljus för mig, några hundra försök till och kanske jag till slut kan det?

Nu kammar jag den gamla svarta helårsullen för glada livet, en ny kofta börjar forma sig bakom mitt pannben, med bouclégarnet som krage.. Det gäller att ha en plan.

Fy Fasan alltså!

Vad gott, här ligger dom på rad och väntar på middagen. Fasan, det har jag aldrig ätit innan, inte junior heller, det var faktiskt hans idé. Och när jag hittade frysta fåglar i butiken så…Serverades med brysselkål som varit i ugnen tillsammans med valnötter och vindruvor, hasselbackspotatis och rödvinsås. Det hela avrundades med hemlagad röda vinbärsglass och en karamellsås lagad på grapefruktsaft. Inte alls illa på en lördag. Och gästerna? Hela familjen runt bordet, alla oss fyra, det känns som en fest det!

Och om det är fler än oss som undrar hur fasan smakar så är det närmaste vi kom i smak en kalkon. Inte alls den samma viltsmaken som en rypa har.

Ett mjukt armband

När jag spinner på slända får jag ju en lång tråd av ullen. Denna kunde jag så klart ha flyttat över på två spolar och tvinna ihop det till ett garn. Men som regel är det så lite ull på sländan och det är svårt att få exakt lika mycket över på bägge så jag brukar laga ett mjukt armband av tråden, så kallad Andean bracelet. När jag sen tvinnar vet jag att jag får ihop hela tråden utan knutar. Riktigt snurrat upp runt fingrar och handflata kan man ta tråden från vardera ändan, början och slutet, och sedan tvinna ihop det på en tomma sländan igen.

Tillsammans med min lilla härva av ren Angora ull och mitt lilla garn av silke har jag snart tillräckligt med garn till en sjal. Det är i varje fall planen, eller är det bara ett tidsfördriv? Spinna på slända är ju ett taktiskt sätt att till och med kunna spinna några meter medans man står i köket och väntar på att potatisen ska koka färdig. Enkelt och praktiskt, tio minuter här, tio minuter där..

Spinnerier

Golding’s härliga sländor är precis så lättkörda som jag hoppades på. Vikten i kanterna gör att dom snurrar och snurrar, hur länge som helst faktiskt. I varje fall med god fart mycket längre än mina armar klarar att dra ut ullen medans jag spinner. Den större, Art nouveau filigree, har jag testat på lite av ullflaken jag kardade ihop på maskinen förra helgen.

Men blandningen av merino och alpacka blev såna mängder ull märkte jag. Jag har ett mindre berg av utdragna kardade remsor som ska spinnas. Därför blir nu resten spunna på rocken. Sländan har i varje fall bevisat sig som användbar. Den får jag använda till något annat.

Detta garnet är mjukt och skönt att spinna, kanske det blir en sjal av det här också? Färgerna påminner mig förresten om en kofta jag stickade för något år sen, den har ju varit en klar favorit sen dess så färgerna behöver ju kanske inte vara gröna alla gånger?

Och så plötsligt… var det inte mera kvar..

Det omöjliga visade sig vara möjligt och till slut var det inte mera kvar av varpen. Lite snopet faktiskt för jag hade ju precis kommit in i takten och ‘Politi’ boken var långt ifrån färdig. Jag tror faktiskt jag är skapad just till semester, semester ensam hemma. Stornjuter lugnet, ingen plikter, inga måsten, bara dunk, dunk, dunk..

Men vad var det nu på rullen? Inte så lätt efter så många år att komma ihåg såna detaljer..

Jo, lite mer än två meter av det gröna inslagen som jag har stått med igår och idag..

ca 1,5 meter av dom bruna inslagen var det också. Trodde kanske det var mer för jag har ju vävit väl över halvmetern nu..

Nästan 4 meter med vita inslag…

Det var väl när jag började med dom vita inslagen som jag blev så ilsken på min tjocka kant och började klippa av fyra trådar på varje sida..

En liten snutt med mörkgrönt. Här har jag visst inte klarat bestämma mig över vilken typ inslag jag ska ha. Tråden på inslagen är dessutom tunnare än det cottonlin som resten är. Undrar om inte dette får bli två handdukar..

Så var det till slut den första metern med diagonala inslag. Där ser ju faktiskt kanten riktig ut. Det var nog därför som jag satte upp väven med dubbla trådar i kanten.

Nu är jag inte så förtjust i dom här diagonalerna. Dom passar inte i en duk. Kanske den här biten också borde bli handdukar, dom första inslagen passar ju fint till en kant nederst på en handduk..

Så är frågan då, ska jag packa ihop min Troika bordvävstol eller dra upp en ny? Kommer jag att fortsätta väva eller blir den bara stående fem år igen? Jag har ju fortfarande lust att väva dom där gardinerna jag hade tänkt laga til källarstugan..

Ja, ja.. tål att tänkas lite på. Kul var det i varje fall och skönt att jag äntligen är färdig. På köksbordet ligger en av mina gamla löpare just nu (och den behöver strykas ser jag….) Flera juldukar behöver jag ju inte väva nu i varje fall..