Dårligt väder = bullbaking!

En dubbel sats av vetedegen blev det. Och bullarna blev jättestora. Konstigt egentligen att degen jäser så bra när det är kallt och surt. Den här gången blev det bullar med smak. Jag hade i 1 msk kardemumma i dagen. Och fyllningen blev både margarin, socker, kanel och russin. Tänk, det tipset har jag fått av min granne, att det ska en norska till för att lära mig ett gott fyll i svenska kanelbullar, otroligt. Men blandingen är verkligen jättegod. Ja tack, bägge delar liksom.

Bullarna ( 4x12 stk) var dom enklaste sorten. Uppdelade rullar (bakar man ut degen medans potatisen till middagen kokar måste det gå fort..) Men såna vanliga snurror jäser otroligt mycket bättre på plåt om man klipper ett kryss i dom. Stiligare blir dom också. Dagens lilla tips alltså om någon inte kunde det redan.

Mera bullformer finns här.

Bullbaking hos mig är en riktig nostalgikick samtidigt. Redan för länge sen, när jag var ung.., tyckte jag om och satte pris på gammalt, rejält hantverk. Den här bakhandduken är farmor Anna- Lisa’s hemvävda. Med ett dussin av dom här kommer jag aldrig behöva köpa egna. Jag undrar om det inte också är lite lin i bomullen, dom är lite grovare och fastare än dom andra som var framme nu.

För mormor Kerstin var inte sämre med vävstolen hon heller. Dom här har jag också ett dussin av. Men låt mig se, hm… jag har ju ännu fler. Lagret med torkhandukar är ju inte mindre det heller. Ska sant sägas så har jag haft en lång uppfostran av familjens herrar att bakhanddukar är just bakhanddukar och torkhanddukar något annat. Dom kan inte användas till något annat. Torkhanddukar är tunnare, blir fortare utslitna och fastän man tvättar dom i 90 grader så känns det med tiden (på lukten…) att det är torkhanddukar. Bakhanddukar däremot, vilken känsla. Jag slutar aldrig att vara stolt över dessa damers otroliga hantverk.