Ja, mellan jobb och sova och när jag inte målat lister, så har jag börjat karda lite av Rambouillet ullen som jag tvättat. Självklart var jag tvungen att spinna några lockar på en slända också, bara för att känna om ullen verkligen var så mjuk som den kändes, och det är den! Snabbt ihoptvinnad till tvåtrådsgarn så är den fortfarande efter tvätt inte mer än knappa 2 mm tjock.
Mjuka, härliga, småkrusiga lockar. Och jag har många såna, över ett kilo. Det måste bara rensas, tvättas, rensas igen och kardas först innan jag kan spinna av det. På vissa ställen var det ruskigt mycket som inte ska vara med…
Vackra färger och härliga lockar är det i varje fall.
För att ge mig själv lite bättre samvete har jag spunnit upp ännu lite mer av ullen som låg på lager och väntade. Den svarta ullen som regeringen kom hem med är äntligen färdig.
Det gäller att skynda långsamt. Själva processen är ju det viktigaste, mysen med ullen och det taktfasta trampandet på rocken. Garnet kommer ju ändå ligga länge i lagret och vänta misstänker jag.
2 kommentarer:
Du har så rätt i att processen är det viktiga. Jag har märkt hur avkoppland spinnandet är. Jag sitter oftast rätt upp och ner på min pinnstol och somnar mitt i trampandet. Då måste man väl slappna av. Så synd att inte fler inser vilken fantastisk syssla detta är och så tar man hand om något som annars skulle kastats och gör fina saker av det.
UNDERBART!!!
Önskar jag kunde......
Skicka en kommentar