Vi hade lust till något gott framför TV’n igår kväll och nu är vi ju mitt i äpplesäsongen. Så jag sökte runt efter recept. Men som vanlig blev det en egen mix – “har jag inte något som inte är gott. kan det inte bli så illa”, är min filosofi. Problemer med recepter, ja visst, speciellt när jag läser mandelmassa, det finns ju inte här… Men mandelmassa, vad är det? Mest florsocker och riven mandel, inte sant? 
Alltså startade jag med att smörja formen. 5 stora äpplen ( här gick det åt massor, behövs ännu flera om dom inte är stora!) skalades och skivade. Fyll upp gott nederst i formen, det ska vara massor av äppleskivor. Hm, 1 dl russin, det är alltid gott och passar så bra ihop med äpple tycker jag. Så var det surrugatet för mandelmassan; 2 dl florsocker + 2 dl hackad mandel. Så kanel, alla äpplen behöver kanel! Slog det bara ut över äpplena och blandade ihop det hela i formen. 
Så var det dags för smuldegen; 100g smör, 1 ägg, 2 dl socker, 2 dl havregryn, 2 dl mjöl. Tänkte först ha i hackade mandlar här också men det har jag ju redan haft i och havregryn tycker jag är gott i smulpajer. Och medans jag höll på kom jag att tänka på gamla Märtha Svenson som bara blandade smör, socker och ströbröd till världens bästa ( i varje fall mest nostalgiska) äppledessert i min barndom. Sagt och gjort. 1 dl ströbröd åkte också ner i smuldegen. Måste nästan säga något om denna damen, född i –02 ( då menar jag 1902), hon bodde i en gammal, liten, rödmålad stuga vid skogskanten, med utedass. Jag var tvungen att gå den lilla grusvägen förbi kohagen och ett fält bakom våran gård för att komma till henne. När jag var liten, innan jag började på skolan, så var hon min bästa kompis, måste nog kalla henne för det. Över 60 år äldre än mig, jag tyckte hon var jättegammal. Hon hade vedspis, ett litet kök med kammare och en vind med spännande saker. Där satt hon och virkade plastmattor, badrumsmattor, runda mattor av plastremsor, såna som man hänger upp i skogen för att markera gångvägar och annat – snitslar spåret - vi pratar om tidig 70-tal nu. Hon torkade äpple i den gamla spisen, uppbevarade dom i gamla papperspåsar som det varit havregryn i… och läste Saxons..hon hade alla tidningarna helt från starten tror jag, i högar i ett av uthusen. Jag älskade att sitta vid hennes lilla köksbord vid fönstret och höra henne berätta om sin barndom, troll och skogsvrån, denna farliga tanten som gick runt i skogen och lurade alla små barn länge och längre in i skogen. Dom kom aldrig tillbaka, barnen. Man måste försöka se ryggen till den damen, hade hon ett hål i ryggen så var det bara att löpa så fort man kunde. Gissa om jag var rädd för alla svampplockerskor som kom från stan för att plocka svamp i våran skog! Jag var nog som en klängranka på henne men hon var alltid snäll mot mig och hade alltid tid. Hon var en gammal kocka, hade lagat mat till större fesligheter på en av gårdarna närmare samhället. Hon cyklade, alltid cyklade hon, på en gammal cykel med ballongdäck. När hon cyklade förbi våran gård steg hon av cykeln och neg för mina föräldrar, det spelade ingen roll att mamma bad henne sluta med det, lärare var något hon såg på som ett högra stånd och hon neg oansett vad dom sa… Nåja, hon blev så förvirrad och plötsligt en dag var hon bara borta, min Märtha Svenson, men baka världens bästa äpplekakor, det kunde hon. 
Nåja, nog om Märtha, nu var det smulpajen detta skulle handla om. Satt den in i ugnen på 180 grader i 45 minuter, tills den fick en gyllen skorpa. Det hela serverades varmt med vaniljglass och fast vi bara var tre hemma igår så gick nästan hela smulpajen åt. Den blev bara helt fantastisk god.
Inkallelsen till tandläkaren kom i torsdags, tillräckligt i sig själv för att sätta mig helt ur spel. Det får inte hjälpas, tandläkaren får se hur bra ut som helst, han är absolut inte min favoritperson. Här snackar man om stackars lapplisor som hatobjekter, men herre gud, kära damer som delar ut p-böter, det finns då dom som är värre. Inte tilbringar jag en helg över skålen bara för att jag får en lapp av er och summan är ju den samma. Känslan när den dyker upp i brevlådan, avtalen till tandundersökelse, den är fruktansvärd. Så illa att förra året när den kom bokade jag om tiden två gånger och den tredje gången blev den "glömd". När det hemska kortet kommer i posten så börjar liksom alla mina tänder skallra runt i munnen och hotar med att ramla ut direkt! Så också i år, men nu var det ju ännu värre för jag skolkade förra årets koll - nu är det helt säkert bara tången som hjälper och löständerna är ett faktum. Allt jag har ätit i helgen har pinsamt påmint mig om hur många hål jag har. Äpplena så sura att det isar i munnen och godiset sätter sig fast. Chokladen får mina blottade tandhalser att skrika av smärta och den visdomstanden, det är som i åtta års ålder, jag är övertygad om att jag kan vippa på den.Så kommer dagen, vad ska jag skylla på? Sjukskriven som jag är kan jag i varje fall inte skylla på ett möte som kolliderar och köra bilen gör fortfarande lite ont kanske, men fnuttiga 500 m klarar jag väl i 30 km/ timen. Hur kan förresten ett väntrum se så kalt och otrevligt ut? Stirrar med skräck på den stängda dörren.. Ja ha, så ligger man där i stolen, fullständigt utlämnad till detta monster som ber mig gapa, inte lätt med munsår ska jag bara få sagt. Klick, klick, fyra bilder och dödsdommen är rätt runt hörnet. 
Förresten, något som inte var rätt runt hörnet var en kudde som jag kunde ha under vänsterbenet, så såren kändes också extra gott. Så faller klingan, dommen - NOLL hål! Öhh ?? Jag blev så lycklig att jag lika så gott betalade för förra årets skolk också. Över nio hundra, men vad gör det. Mina tänder kommer hålla sig stilla i ett år till. 
Tack för all god hjälp, nu har jag beställt flera böcker, men inte den här som jag hemskt gärna skulle haft, svindyr och till mitt bankkontos lycka också tom i lagret, och så hittade jag ju en fin sida från Finland. Nu återstår det bara att hitta frön av plantan Persicaria tinctoria syn. Polygonum tinctorium, lite gröna fingrar och en lång varm sommar :)
