Loppis

Vi har varit på långhelg i gamla svedala i helgen. Två nätter tillbringades på Grythyttans gästgiveri med god vänner och god mat. Ett jättecharmig litet samhälle som egentligen inte ligger speciellt långt från mitt barndomshem men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har varit där. Det samma gäller Nora, jag tror aldrig jag varit där heller men nu blev det en tur dit också. Där hittade jag den här gamla burken. Nu brukar jag inte köpa gamla burkar egentligen men när det stod kaffeaktiebolaget Pyramiden Västerås blev jag ju tvungen att ta med mig den hem.

Det samma med den här gamla fårsaxen, nog skulle den med hem till Norge den också. Så kan det gå, nu har jag ju ingen får, kommer nog inte få det heller men den ska få hänga på väggen till pynt. Det här är ju rena, rama mordvapnet ju, passar väl bra som suvenir när man har traskat runt i Maria Lang’s hemmiljö.. Undrar om hon skrev något om fårsaxar?

Söndagstema–gammalt

Gammalt skriver Suss, då tänker jag direkt på nostalgi och hemlängtan. Mitt föräldrarhem är en gammal gård, långt ut på landet ligger den lilla byn Nortuna. Om jag inte tar helt fel (korrigera mig gärna mamma) så menar jag att själva boningshuset är från 1830 talet. Men tvättstugan som man ser hörnet av med sina timmerväggar är nog ännu äldre..

Även om själva huset är vitt så är alla uthus röda, Falu rödfärg. Färgen är en slamfärg och jag har nog flera gånger fått färgen på mig, inte minst när jag stod bak knuten och väntade på skolbussen. Nordanvinden kan blåsa något rent jäkligt här ute i det öppna landskapet, det är inte mycket ute på Bocksjön som stoppar vindens framfart.

Kroken på la’gårdsdörren är solid, mer solid än dörren ser det ut som. Jag undrar hur många gånger den här dörren har blivit öppnad och stängd? Nu har jag svårt att helt tro det är orginaldörren men man vet ju aldrig? Nu har det inte varit några kor här inne så länge jag kan minnas men dörren  öppnas och stängs flera gånger varje dag ivarje fall, inte minst för pappa har gjort sin snickarbod här inne.

Gångjärnen är också charmiga, men jag tror nog skruvar och muttrar är lite nyare än fästet..

s

Men den här bolten är nog gammal. Det är så kul med såna små detaljer..

som den här ringen, man kan ju undra vem som har stått fastbunden här?

Gammalt, jag kunde hållit på länge men nu slutar jag, hemlängtan blir för stor..

Hoppas det inte är lika mycket snö nu som det var den här vintern jag gick runt med kameran, nu ska vi ju snart ha vår.

Tema - Söndagsfoto hos Suss o Kai

Söndagsfoto–form

Söndagsfoto hos Suss o Kai igen. Efter några veckors uppehåll så ska jag slänga mig med igen. Form, ja. Nu ser jag min chans att visa upp ännu en plåtburk i mina gömmor. Också denna från mormor Kerstin (tar jag fel igen nu mamma ??)

Marabou plåtburk har en form som gör att det får plats med massor av formar. Nu har jag inte använt så många av dom. Jag kan inte baka småkakor, det blir bara smulor av det hela så jag har gett upp för många år sen..

Mazarinformen känner jag igen, och dom som man bakar musslor i, dom kakorna som mormor alltid serverade till ingerfärspäron och vispgrädde när höstens älgstek var uppäten. Den efterrätten är fortsatt den som jag kommer ihåg som världens bästa. Skaftet på pärona ska vara kvar så man kan doppa päronet i vispgrädden och röra runt. Då får man med sig allt det goda.

Här är det också några små fyrkantiga formar, och trekantiga. Dom minsta runda har nog också varit använda till något. Jag kan faktiskt inte komma ihåg vad för kakor hon bakade i dom? Fast det är klart. Mormor bakade alltid småkakor och bäst av dom alla var apelsinrullarna… Nu känner jag att jag blir nostalgisk igen..

Jag lägger nog tillbaka mina formar i burken igen. Misstänker att jag aldrig kommer använda dom men en riktig klenod är det, både burken och formarna.

Tema - Söndagsfoto hos Suss o Kai

En härlig gammal burk

När jag var hemma i somras norpade jag med mig ännu en av mormor Kerstins gamla plåtburkar. (Nu är det väl egentligen bara en kvar som jag inte klart lura av mamma.. ) Tillbaka igen i Norge hamnade den på skrivbordet på kontoret eftersom jag inte helt visste var jag skulle sätta den. Den är ju ganska stor..

Denna har en bild av slottet på den ena sidan och Tre Kronor..

På den andra sidan är det bild av kungaparet. Eller vad jag gissar är kungaparet, jag är inte allt för bra i historian och i varje fall inte den royala delen av den..

Så vem är dom, detta ståtliga paret. Och vad har det egentligen varit i burken en gång?

Till skillnad från alla mina andra burkar efter mormor så har den här inget lock, så synd, men den är stilig i varje fall. Min mormor var nog väldig förståndig som sparade på alla dom här burkarna, nu är dom kära minnen och vackra prydnader tycker jag.

Dårligt väder = bullbaking!

En dubbel sats av vetedegen blev det. Och bullarna blev jättestora. Konstigt egentligen att degen jäser så bra när det är kallt och surt. Den här gången blev det bullar med smak. Jag hade i 1 msk kardemumma i dagen. Och fyllningen blev både margarin, socker, kanel och russin. Tänk, det tipset har jag fått av min granne, att det ska en norska till för att lära mig ett gott fyll i svenska kanelbullar, otroligt. Men blandingen är verkligen jättegod. Ja tack, bägge delar liksom.

Bullarna ( 4x12 stk) var dom enklaste sorten. Uppdelade rullar (bakar man ut degen medans potatisen till middagen kokar måste det gå fort..) Men såna vanliga snurror jäser otroligt mycket bättre på plåt om man klipper ett kryss i dom. Stiligare blir dom också. Dagens lilla tips alltså om någon inte kunde det redan.

Mera bullformer finns här.

Bullbaking hos mig är en riktig nostalgikick samtidigt. Redan för länge sen, när jag var ung.., tyckte jag om och satte pris på gammalt, rejält hantverk. Den här bakhandduken är farmor Anna- Lisa’s hemvävda. Med ett dussin av dom här kommer jag aldrig behöva köpa egna. Jag undrar om det inte också är lite lin i bomullen, dom är lite grovare och fastare än dom andra som var framme nu.

För mormor Kerstin var inte sämre med vävstolen hon heller. Dom här har jag också ett dussin av. Men låt mig se, hm… jag har ju ännu fler. Lagret med torkhandukar är ju inte mindre det heller. Ska sant sägas så har jag haft en lång uppfostran av familjens herrar att bakhanddukar är just bakhanddukar och torkhanddukar något annat. Dom kan inte användas till något annat. Torkhanddukar är tunnare, blir fortare utslitna och fastän man tvättar dom i 90 grader så känns det med tiden (på lukten…) att det är torkhanddukar. Bakhanddukar däremot, vilken känsla. Jag slutar aldrig att vara stolt över dessa damers otroliga hantverk.

Mina barns adventskalender..

Jag vet att jag vist den en gång tidigare men jag gör det igen. Jag blir alltid lika imponerad av mitt tålamod när den kommer fram. Hur kan det ha sig att man fick mest gjort när man hade minst tid??

Bara påsarna i sig själv tog ju sin tid att sy och brodera. Men det är klart, första året lagade jag ju bara 24 med röd skrift. Dom med blåa nummer kom året efter till lillebror..

Jag kommer ihåg att jag satt frenetiskt och broderade i fyra månader så fort jag hade en ledig stund. Mönstret på rutpappret fyllde en hel vägg. Någon figurer har jag lånat från andra mönster, en del av dom fikk bara ett tillägg av en tomtemössa, men många av motiverna har jag faktiskt lagat själv också..

Jag tror egentligen att jag först hade tenkt att jag skulle numrera rutorna men sen blev det påsarna istället. Säkert lite dumt, speciellt om det skulle ha varit flera påsar.. Denna älgen hittade jag i en uppslagsbok, inte helt enkelt när jag skulle rita av den på rutpapper men nog ser den ut som en lucia alltid. Och ekorren fick en lussikatt så klart..

Lite vemodigt iår känns det. Det är 21.a gången jag hänger upp den och säkert den sista gången till barnen som nu är stora och på väg ut av hemmet.. Men nästa jul får kanske jag och gamlefar varsina påsar – det hade varit kul det också… något att tänka på..

Så börjar vandringen..

Ja, så är det 1.a december och tomten är på plats på köksväggen. Idag skulle jag göra en hel massa då det är min enda lediga dag den här veckan. Men, sjösjukan håller i sig… hela huset gungar idag också, suck..

Den lilla tomten är ju fortfarande bara nederst i i trappan så det blir väl tid någon annan dag..

Aj,aj, det här går ju inte..

Ja, vad är det nu som inte går? Mitt föräldrarhem är fullt med gamla prylar. Det är ju en gammal gård och förr i tiden gjorde man ju allting själv så redskap finns det gott om. Kanske inte dom nyaste och modernaste, men dom har själ och charm.

Så efter önskan från mig flyttade ytterligare två rariteter till Norge i mellandagarna. Två hederliga gamla handkardor, och när jag säger gamla, menar jag gamla. Minst hundra år! Stiliga, inte sant?

Nu ska sant sägas att när jag ramlade inom en viss dam från Jämtland, för ett och ett halvt år sen nu, blev jag helt frälst. Det resulterade ju i ett inköp av slända,och jag blev satt fast i spinnträsket. Och vad drömmer jag om då ?

Jo, något vackert. Min önskedröm har redan från första blick varit att kunna karda såna fantastiska flor som hon i underbara färger, Fale Artut’s garner tog mig helt med storm. Har ni inte sett dom underbara garnerna hon trollar fram så gör det!

Så ikväll efter att jag åter läste och beundrade hennes skapelseverk var det dags. Fram med tre färger Merinoull i tops. La full med mod och förhoppningar lite på den ena kardan och drog med den andra. Hm… Hur gör man? Ska handtagen dras mot samma håll, eller ska man dra isär dom. Kamma medhårs eller mothårs.. Drog och kammade. Tog ur ullen och försökte på nytt.. Detta skulle ju liksom vara enkelt, trodde nu jag. Se, nu ligger här en hög med trasslig ull som ser närmast ut som ett grått skatbo!!

Det värsta av allt är att jag bara för en vecka sen hade hjälpen så nära. -Kära svärmor, vi snackade ju om det när du var här över nyår. Så synd att vi glömde hela saken, för nu skulle jag verkligen behöva din hjälp och klokskap!