Man borde sticka mera..

Ja, man borde sticka mera och spinna mindre här hemma för garnlagret börjar bli stort nu. Men det har blivit några varv till på sjalen, nu med det nya nystanet. En bit av sjalen ser mörkare ut och det kunde man ju kanske tro har med just det att göra, det nya garnet alltså..

Men det är faktiskt inte sant. Det första garnet hade lika mörka partier på slutet som det nya garnet hade i början. Det går faktiskt inte an att se var det ena slutade och det andra började..

Eller, jo kanske lite, om man vet det. Den grröna randen längst till höger är från det nya garnet, den gröna rand nr två, alltså den vänstra, är det första garnet. Så nog träffade jag ganska bra med blandningen? Det rosa partiet längst mot höger som jag håller på med nu ser ju ut som det ska. Det tar ju bara så otroligt mycket längre tid att sticka när man ska ha på alla dom pärlorna också..

Skam den som ger sig!

Man ska aldrig säga aldrig, jag vet det, men efter förra försöket på bouclé garn var jag säker på att jag aldrig, aldrig! skulle utsätta mina nerver för en sån tortur igen. Men, så såg jag Trenchwork’s fantastiska garn i två färger och jag var förlorad, igen.. Så, lördagsnatten gick åt till att spinna en tråd av den sista vita ullen jag fick, den som äntligen är tvättad och kardad färdig den också.

(tänk så mycket skönare det känns med ren, kardad ull än skitiga fällar i en papperslåda..)

Kärntråden är också den här gången samma bananfiber, men eftersom jag rullat upp den på nystan så var den lättare att jobba med nu. Själva den vita ullen slängde jag nog mer över kärnan än tvinnade. Det blev väl dessvärre lite väl stora öglor som mest blev till små tvinnade svansar (pigtails) när jag band i hop den med svart tråd. Det svarta är kammad ull från helårsullen, den ullen jag fick i våras. Behöver väl knappast nämna att det nästan var morgon igen när jag gick och la mig…

Misslyckad bouclé av ull eller inte... Nu fick jag blodad tand och slängde mig över mohairen igen. Idag har jag knåpat ihop ett nytt bouclégarn, banan, silke och mohair. Långsamt börjar det gå upp ett ljus för mig, några hundra försök till och kanske jag till slut kan det?

Nu kammar jag den gamla svarta helårsullen för glada livet, en ny kofta börjar forma sig bakom mitt pannben, med bouclégarnet som krage.. Det gäller att ha en plan.

Fy Fasan alltså!

Vad gott, här ligger dom på rad och väntar på middagen. Fasan, det har jag aldrig ätit innan, inte junior heller, det var faktiskt hans idé. Och när jag hittade frysta fåglar i butiken så…Serverades med brysselkål som varit i ugnen tillsammans med valnötter och vindruvor, hasselbackspotatis och rödvinsås. Det hela avrundades med hemlagad röda vinbärsglass och en karamellsås lagad på grapefruktsaft. Inte alls illa på en lördag. Och gästerna? Hela familjen runt bordet, alla oss fyra, det känns som en fest det!

Och om det är fler än oss som undrar hur fasan smakar så är det närmaste vi kom i smak en kalkon. Inte alls den samma viltsmaken som en rypa har.

Ett mjukt armband

När jag spinner på slända får jag ju en lång tråd av ullen. Denna kunde jag så klart ha flyttat över på två spolar och tvinna ihop det till ett garn. Men som regel är det så lite ull på sländan och det är svårt att få exakt lika mycket över på bägge så jag brukar laga ett mjukt armband av tråden, så kallad Andean bracelet. När jag sen tvinnar vet jag att jag får ihop hela tråden utan knutar. Riktigt snurrat upp runt fingrar och handflata kan man ta tråden från vardera ändan, början och slutet, och sedan tvinna ihop det på en tomma sländan igen.

Tillsammans med min lilla härva av ren Angora ull och mitt lilla garn av silke har jag snart tillräckligt med garn till en sjal. Det är i varje fall planen, eller är det bara ett tidsfördriv? Spinna på slända är ju ett taktiskt sätt att till och med kunna spinna några meter medans man står i köket och väntar på att potatisen ska koka färdig. Enkelt och praktiskt, tio minuter här, tio minuter där..

Spinnerier

Golding’s härliga sländor är precis så lättkörda som jag hoppades på. Vikten i kanterna gör att dom snurrar och snurrar, hur länge som helst faktiskt. I varje fall med god fart mycket längre än mina armar klarar att dra ut ullen medans jag spinner. Den större, Art nouveau filigree, har jag testat på lite av ullflaken jag kardade ihop på maskinen förra helgen.

Men blandningen av merino och alpacka blev såna mängder ull märkte jag. Jag har ett mindre berg av utdragna kardade remsor som ska spinnas. Därför blir nu resten spunna på rocken. Sländan har i varje fall bevisat sig som användbar. Den får jag använda till något annat.

Detta garnet är mjukt och skönt att spinna, kanske det blir en sjal av det här också? Färgerna påminner mig förresten om en kofta jag stickade för något år sen, den har ju varit en klar favorit sen dess så färgerna behöver ju kanske inte vara gröna alla gånger?

Och så plötsligt… var det inte mera kvar..

Det omöjliga visade sig vara möjligt och till slut var det inte mera kvar av varpen. Lite snopet faktiskt för jag hade ju precis kommit in i takten och ‘Politi’ boken var långt ifrån färdig. Jag tror faktiskt jag är skapad just till semester, semester ensam hemma. Stornjuter lugnet, ingen plikter, inga måsten, bara dunk, dunk, dunk..

Men vad var det nu på rullen? Inte så lätt efter så många år att komma ihåg såna detaljer..

Jo, lite mer än två meter av det gröna inslagen som jag har stått med igår och idag..

ca 1,5 meter av dom bruna inslagen var det också. Trodde kanske det var mer för jag har ju vävit väl över halvmetern nu..

Nästan 4 meter med vita inslag…

Det var väl när jag började med dom vita inslagen som jag blev så ilsken på min tjocka kant och började klippa av fyra trådar på varje sida..

En liten snutt med mörkgrönt. Här har jag visst inte klarat bestämma mig över vilken typ inslag jag ska ha. Tråden på inslagen är dessutom tunnare än det cottonlin som resten är. Undrar om inte dette får bli två handdukar..

Så var det till slut den första metern med diagonala inslag. Där ser ju faktiskt kanten riktig ut. Det var nog därför som jag satte upp väven med dubbla trådar i kanten.

Nu är jag inte så förtjust i dom här diagonalerna. Dom passar inte i en duk. Kanske den här biten också borde bli handdukar, dom första inslagen passar ju fint till en kant nederst på en handduk..

Så är frågan då, ska jag packa ihop min Troika bordvävstol eller dra upp en ny? Kommer jag att fortsätta väva eller blir den bara stående fem år igen? Jag har ju fortfarande lust att väva dom där gardinerna jag hade tänkt laga til källarstugan..

Ja, ja.. tål att tänkas lite på. Kul var det i varje fall och skönt att jag äntligen är färdig. På köksbordet ligger en av mina gamla löpare just nu (och den behöver strykas ser jag….) Flera juldukar behöver jag ju inte väva nu i varje fall..