Koftan är inte färdig ännu, men…

… nästan. Jag trodde nog inte att garnet skulle räcka så här långt heller men nu är det nästan slut. Ärmarna är så långa som dom ska vara och jag har kommit ner på halva rumpan. Jag var ju tvungen att stoppa upp i stickningen och prova den för att se hur den blir och hoppas jag har garn till 10-15 cm till. Jag gillar mina koftor ganska långa. Men då borde jag kanske haft fickor också…. som vanligt får jag väl plocka upp och göra dom sist om jag ska ha några. Idag har jag konsulterat grannen med den goda smaken och fått ‘grönt ljus’ för bruna kanter och krage, var lite osäker på grå eller brun..

Nu har jag inte mycket mera garn kvar och i varje fall inte brunt. Men jag har ull så jag får väl spinna lite mera tretrådigt då. Kan ju vara skönt att trampa iväg med lite inköpta tops också ett par kvällar efter allt sträv med Rambouillet ullen…

På något sätt så tycker jag färgerna på garnet påminner meg om mina fiskar.. orange är nog inte favoritfärgen på kläder men dom här två gillar jag. Hoppas jag inte tog livet av dom nu för idag har jag rensat filtret igen. Men som man ser är resten ganska skitigt fortfarande så det går nog bra. Jag har fortfarande inte helt förstått varför vanlig renslighet kan ta livet av dom små…

Sju års olycka?

Ja ha, så vet jag det. Livlängden på ett par glasögon tycks vara ganska precis fyra år.. I morse när jag skulle ta på mig dom så sprack det ena glaset, snopet! för jag ser ju inte skärmen utan, eller det som står på skärmen då.. Tack och lov satt jag med prosektor hela dagen och kunde fusktitta på storskärmen. Dyrt, sa regeringen. Tråkiga pengar som ska ut men jag var ju bara tvungen att lyfta av röret och boka tid hos optiker redan idag. Glasögon måste jag ha och till min lilla förvåning (ja, lilla förvåning, för jag hade nog innerst inne märkt det..) så var jag tvungen att ha starkare glas. Nu var det ju en kampanj med två par glasögon till priset av ett och tar man med läsglasögonen som jag tiggde med mig – jag måste ju kunna se! så får jag väl trösta mig med att det inte blev så blodigt.. Så hur är det? Gäller sju dårliga år för glasögon också eller är det bara speglar? Dom här på bilden, mina gamla alltså, dom slängde i varje fall optikern rakt ner i soppkorgen, ‘se-på-fan’ lim och eltejp var liksom inte grejen…

(januari 2010)

Förändringar

Dom sista dagarna har det snöat utan uppehåll här, det är väl som i resten av Norden vill jag tro, men det känns skönt, äntligen är det ljusare ute. I dag hade jag tänkt jag skulle gå ut och skotta mig runt huset, jag behöver fysisk aktivitet, lite yin och yang. Sista dagarna har varit ansträngande på jobbet, inte fysiskt men för huvud och själ. Min efterträdare har börjat och jag ska försöka tömma hela huvudet i löpet av två veckor. Det är inte helt enkelt när huvudet känns som en luftballong och tankarna löper runt i sina egna banor. Jag ska lova jag är trött när jag kommer hem på kvällarna. Jag ser fram mot och glädjer mig verkligen till mitt nya jobb, det ska bli jättespännande, helt sant. Men samtidigt känns det vemodigt, ja nästan sorgligt, när man slutar hos en arbetsgivare som man har varit trogen i 17 år. När jag dessutom blev överraskad med en liten fest på torsdagskvällen känns det ännu mera obegripligt, eller begripligt är nog ett rättare ord, det är ingen dröm, det händer faktiskt.

Vad är det en gammal kärring har gett sig ut på??

Ulligt värre, processen

En del av fårfällen på köksbordet innan den blev tvättad avslöjar alla färgtoner som den har. Från nästan helt vit till mörkbrun. I dag tog jag mig i kragen och tvättade all ull. Nu ligger den till tork på kontoret. Det är mycket trevligare med ren ull på lager än smutsig.

Jag tyckte jag hade plockat bort all rusk som jag hittade innan jag stoppade ner ullen i tvättpåsat. Vattnet blev mera rött än skitigt så det här fåret lever nog sitt liv på röd lera. Men tvättad avslöjar dom småkrusiga, fina lockarna en mängd med annat rusk. Jag borde nog sortera ullen bättre men jag är nog för snål, jag vill ha mest ut av denna ull juvelen.

Lockarna plockas och sträcks ut, redan då ser jag alla små partiklar som är med i ullen. Dom första kardade jag men nu har jag givit upp, kammarna har kommit fram. Resterna från kamningen, det som blir kvar får bli tovade krukor tänkte jag, något annat duger det inte till..

När jag har kammat några rundor är skrivbordsunderlägget fullt med små, små korn, dom vill jag inte ha i mitt garn!

När ullen är färdigkammad och dragen av kammarna ser den nästan perfekt ut. Några små ‘noils’ får jag räkna med. Ullen är så svampaktigt, mjuk alltså, den känns som att klämma på en köksvamp så dom kommer inte märkas om jag inte klarar ta bort alla när jag spinner..

När jag kammat några flak lägger jag ihop dom och drar dom ut i remsor, då får jag fina tops att spinna av. Är inte det här meditation och ett fullkomligt onyttigt tidsfördriv så vet jag inte vad som är det. En klar tillfredställelse är det i varje fall..

Topsen är lätta att spinna av. Jag försökte sortera ullen efter färg så jag skulle få flera toner. Men det var inte helt lätt, så det första garnet får nog en vacker, melerad grånton.

Sån mellan allt annat..

Ja, mellan jobb och sova och när jag inte målat lister, så har jag börjat karda lite av Rambouillet ullen som jag tvättat. Självklart var jag tvungen att spinna några lockar på en slända också, bara för att känna om ullen verkligen var så mjuk som den kändes, och det är den! Snabbt ihoptvinnad till tvåtrådsgarn så är den fortfarande efter tvätt inte mer än knappa 2 mm tjock.

Mjuka, härliga, småkrusiga lockar. Och jag har många såna, över ett kilo. Det måste bara rensas, tvättas, rensas igen och kardas först innan jag kan spinna av det. På vissa ställen var det ruskigt mycket som inte ska vara med…

Vackra färger och härliga lockar är det i varje fall.

För att ge mig själv lite bättre samvete har jag spunnit upp ännu lite mer av ullen som låg på lager och väntade. Den svarta ullen som regeringen kom hem med är äntligen färdig.

Det gäller att skynda långsamt. Själva processen är ju det viktigaste, mysen med ullen och det taktfasta trampandet på rocken. Garnet kommer ju ändå ligga länge i lagret och vänta misstänker jag.

Koftan går framåt

UFO koftan går långsamt framåt. Nu har jag i varje fall kommit ner till ärmhålorna igen så då har jag stickat lika långt som jag hade kommit innan jag repade upp. Det är i varje fall ingen problem att få handarbetet att räcka till, garnet däremot ska bli spännande att se hur långt det räcker… borde säkert sticka ärmarna först..

Julen räcker också hur långt som helst här i huset. Först nu har mina amaryllisar bestämt sig för att blomma, så dom får nog stå till påsken… eller i varje fall någon vecka till.