Nästan färdig

Tänk, så nära, så nära och nästan i mål. Men om jag inte stickar några flera varv på resåren nederst kommer jag ångra mig. Dessutom har jag inte helt bestämt mig om jag ska ombestämma mig igen som på koftan från i höstas. Borde jag kanske plocka upp en ficka på insidan av den här också?

Bara några få futtiga centimeter till så.. nu har jag spunnit 60 gram till men från en annan ull leverans, blir nog tvungen att repa upp resåren neders och börja på nytt. Och då har jag tillräcklig ull till fickor också… Tänk att det ska vara så svårt att bestämma sig!

Äsch, men så illa var det väl inte?

Jag vet inte, är det fredag eller är det bara mig? Eller är det vädret kanske? Idag borde jag nog aldrig stått upp men det var jag ju tvungen att göra. Sista dagen, slutet på en lång arbetsvecka. Synet som möter mig utanför dörren gör kanske världen lite ljusare men humöret? Ny vit snö på all den gamla som inte smältit bort..

Efter en allt för sen hemkomst från jobbet, handling, middagslagning och övningskörning kan man alltså äntligen ta kvällen framför Tv,n. En stor låda med den tvättade helårsullen som väntar på mig och kardorna. Ser man prickarna?

Det gör i varje fall jag, på foton. I verkligheten har jag nog alldeles för dårlig syn för att kunna sitta vid en bordslampa och plocka bort all vegetation. Ja då, dom största halmstråna ser jag men alla dom små, små prickarna då?

Dom är där fortfarande när jag kardat ullen, kardat lockarna grundligt otroligt många gånger innan jag spunnit dom. Men inte hjälper det heller. Ullfettet sitter också fortfarande fast fastän jag tyckte jag tvättade ullen så många gånger. Fingrarna blir riktigt feta när jag spinner..

Nu spann jag inte så mycket av ullen men jag tyckte ju jag blev tvungen att försöka i  varje fall. Den färdiga lilla härvan (ca 30 gr) ligger och glänser av all fett framför kamerans blixt, och garnet ser prickigt ut. Nu har jag tvättat det, flera gånger, med ulltvätt och kokande vatten. Hur det kommer se ut efter det anar jag inte. Jag går och lägger mig, det är sent.Men konstigt nog, ser man tillbaka på dagen med andra glasögon så har den ju lika väl inte varit så illa. Den innehåller ju faktiskt många guldkorn också. I morgon hoppas jag på solsken, snösmältning och medgång.

Ett trevligt skitjobb

Jo då, jag har mer än nog ull för flera år framöver men när mannen fick ett erbjudande från en fårbonde långt upp i dalen bad jag honom säga ja. Så igår kom han hem med ullpröver. En påse nästan svart helårsull. Nu hade inte min man tänkt på att han borde fråga om vilken typ ull det var, helårs hade bonden sagt bara.

Så igår kväll stod jag med händerna upp till armbågarna i skitigt vatten igen. Och skitig var ullen full med medskick från naturen också. Här blir det en god del timmar att sitta och rensa ut halm och annat rusk. Men vad gör det? Tycker det är kul att ta rätt på ull ‘från grunden’. 470 gram vägde ullen innan jag började tvätta den, räknar med att minst en fjärdedel försvann ut i sköljvattnen..

Lockiga ulltussar. jag tycker dom ser ganska mjuka och spänstiga ut. Hoppas det stämmer när dom torkat och rensats också.

Lockarna ser ut att vara ca 8 cm långa när jag inte sträcker på dom. Och inte känns det som om dom har det grova överhåret heller. Detta kan bli spännande.

Nu var det faktiskt två ullpröver som han hade med sig. Den andra påsen är vit, den här är också tillsmutsad så det håller. Fördelen (eller nackdelen?) är att det syns extrabra mot det vita. Påsen väger ca 900 gram men papperspåsen väger ju också en god del. Den här ulle får vänta med tvätt tills den andra har torkat, jag har inte plats med mer på torkstativet, men kanske, kanske tvättar jag några lockar ikväll, bara för att få se hur den blir.

Gillar jag ullen så kan jag ju få mycket mer, men hur mycket ull behöver jag egentligen? Kul är det i varje fall.

Hipp, hipp, hurra! vad jag blir glad!

I postlådan låg det ett litet rött brev och väntade på mig idag, spänning och jubel, kan det vara … ?

Och det var det. En liten påse med torkad lysticka, wow! Tänk vilken färg det här kommer bli på ullen när jag färgar. Dom här små lystickorna är ju helt omöjliga att hitta i skogen, i varje fall har inte jag fått det till.

Härliga Anki har skickat dom till mig. Tack, vad god du är . Anki är också interresserad i svamp, och har ögonen med sig. Vilken färg det blir av dom här? Det ser man på dom här sockorna, om jag nu får det till alltså. En härlig lila färg ska det kunna bli. Dom här 8 gram torkade svamparna ska kunna färga 80 gram ull i skarp färg. Nu är jag glad att det går mot varmare tider så jag kan stå ute i boden igen, inne har jag fått förbud av sonen med känslig näsa..

Och Anki, jag tror din son och jag nästan fyller år samma dag så brevet idag kunde inte kommit på en bättre dag!

Hur sätter man tänderna i något sånt här?

-“Vad ska vi ha till middag?”, sa jag. “- Hamburgare”, sa husets herrar. Sagt och gjort. Bakade hamburgerbröd, stekte hemgjorda pannbiffar och lagade klyftpotatis. Det måste ju ändå vara sundare än gatukökets alternativ. Men jag är inte så säker längre, det fetdroppande resultatet är nog lika väl en kaloribomb. Och, hur tusan sätter man tänderna i något sånt här???

Söndagsfoto- fågel

Idag är tema hos Suss ‘Fågel’. Nu fotar jag inte så ofta fåglar, som regel är kameran för långt borta men jag har några bilder. Som denna krabaten. Den har hållit mig med sällskap i köksträdgården flera somrar. Inte verkar den så rädd heller. Sitter gärna bara någon meter ifrån mig när jag gräver och rensar ogräs.

Jag är inte helt säker på vad det är för godbitar den tror den ska få till middag, men helt i närheten av hinken som jag lägger ogräset i ska den sitta. Den här dagen var jag nästan rädd att jag skulle kliva på den, helt runt mina fötter var den.

Annars så har vi ju alla fåglar som flyger in genom terrassdörren och inte hittar ut igen. Här har far i huset många gånger varit tvungen att gå på jakt med fiskhåven, det är faktiskt inte så lätt att få dom ut igen annars.

Den här nyfikna krabaten måste ju ha förlorat kompassriktningen när den en dag kom på besök. Den ska väl inte alls vara i mina trakter. Undrar om den inte bara var törstig och såg ett litet vattenhål, min damm…

Fåglar kan också bli skräckhistorier. Det såg grannens katt till. Usch, fruktansvärda händelse, jag låter bli att berätta den igen, den finns här redan.

Tema - Söndagsfoto hos Suss o Kai