Ett gammalt välanvänt pottskåp

 

Något av det finaste jag har är detta gamla pottskåp, hur gammalt det är anar jag inte. Jag har det med från mitt gamla barndomshem, där står fortfarande det andra kvar. Att dom passar ihop är inte länge så lätt att se, som tjugoåring var jag så ‘dum’ att jag lutade av skåpet som hade stått på mitt flickrum… orginalet hade egentligen en mörkbrun ådring, såg ut som den var målad med äggtempera eller något sånt..

Ivarje fall var det någon som upp genom åren hade målat dom gula, och det före mina föräldrar hade dom, gulfärgen tyckte jag inte om så därfär åkte allt bort. Som vuxen har jag nog ångrat mig lite, att jag inte behöll den ådringen..

 

När jag flyttade hemifrån det gamla bondhuset jag är uppvuxt i och in i en lägenhet i stan, med centralvärme, torkade det gamla träverket up och sprack, då var det skänt att ha morfar, en möbelsnickare, som på något sätt klarade att ordna locket så att den stora sprickan mitt på blev ihoplimmad och locket fick en ny trätump längst bak. Nu efter så många år kan man nästan inte se det längre. Jag tycker det faktiskt tillhör lite av charmen och så minns jag ju morfar förståss..

Morfar ‘S’ eller ‘SA’ då, som det står broderat på handdukarna, för självklart har jag lagt mina gamla klenoder i det här lilla skåpet som nu står i mitt kök. Då har jag ju både torhandukarna och bakhanddukarna nära till hands..

Träverket er mjukt som sammet att ta på och färgen härligt gyllen. Kanske inte helt i stil med den böljan av vita interiörer som härjar i alla hem nu, men precis så som jag vill ha det, det kommer inte någon färg på detta skåp, nu har jag lärt mig..

Bland alla de gamla handdukarna som mormor och farmor har vävd så måste jag visa en detalj från den lilla rutiga duken som ligger på skåpet, den är jag faktiskt lite stolt över, den har jag nog vävd själv, men det tänkte jag inte berätta om nu…